Så kan Ivrigt anropa användas i en mening
- I hemlighet önskade hon ivrigt att doktor Levin skulle råda Adele att fara hem till sig igen och andas lantluft.
- Jag slukade ivrigt och tacksamt berömmet.
- - Nej, sade han ivrigt och ville rycka boken ur hennes händer, den tavlan får ni inte se på, ni får inte.
- Lydande en oemotståndlig impuls tog han henne i sina armar och sökte ivrigt hennes mun.
- Han bar ett grovt rep om livet och var barfota och gick sa fort och ivrigt, som såge han en lång väg framför sig och fruktade var onödig vila.
- Molnet sänker sig ned över en trädkrona, och rymden fylles av ett ivrigt kvitter.
- Vi voro redan i februari, och solen brast ivrigt fram mellan tunga, jagande snömoln.
- Folk talade och frågade högt och ivrigt.
- - Det går positivt an, ja visst, inföll sopranen ivrigt, innan ångbåtskaptenen vid styret ännu själv hunnit svara.
- Pojken berättade raskt och ivrigt hela äventyret med björnarna, men sedan tycktes han inte vilja fortsätta.
- De båda herrarna pratade så ivrigt att de knappt märkte honom.
- försäkrade Benbe ivrigt.
- Därpå vände han sig mot lapparna och fortsatte ivrigt att tala med dem.
- Vi måste pröva det på en gång, säger jag ivrigt och tar av Malte grimman.
- – Det kan straffa sig om man öppnar för ivrigt, säger Ida Dahl till SVT Sport
- Paula viftade ivrigt med näsduken.
- Han hade ett lustigt sätt att tala, ivrigt, nästan slarvigt, så att han snubblade förbi somliga ord.
Dessa exempelmeningar är från olika tidningar och Wikipedia.
genvägar
